Nu är det äntligen klart! Den 2 februari var det avslutningsceremoni i Uppsala universitets aula. Jag fick hedersmedlemskap i vår studentförening SVUU (Socionomstudenter vid Uppsala universitet) och höll också nedanstående tal:
Jag vill berätta för er om min starkaste erfarenhet av räkmackor.
Det var en kväll för fem år sen när jag och en kollega kom något försenade till sista besöket på vår lista. Det var närmare klockan tio på kvällen och första gången jag skulle till det här ärendet. Vi var vårdbiträden inom hemtjänsten och han var en äldre herre i rullstol med stora omsorgsbehov. Vi kan kalla honom ”Rolf”. Vårt uppdrag var att hjälpa ”Rolf” i säng. Jag hade hört av mina kollegor att just det här ärendet brukade ta mycket tid. Det var många saker som skulle göras innan lampan kunde släckas och vi kunde säga ”god natt”. Därför var jag väldigt ivrig att sätta igång så att jag sen kunde gå hem.
När vi väl kom in i lägenheten satt Rolf i köket med tända ljus och bordet dukat. ”Varsågoda och sitt” sa han och nickade mot bordsänden där det stod två tallrikar. Där låg varsin smörgås dekorerad med majonnäs, salladsblad och räkor. ”Sätt er nu och ta en räkmacka först” sa han. Jag började protestera och säga att vi faktiskt inte hade tid när han avbröt mig och sa ”Du har all tid i världen lilla gumman, men det är annat än för mig det som är så gammal och har så lite tid kvar. Om jag hinner ta en räkmacka så hinner nog du också.”
Jag började öppna munnen igen för att säga nåt men min kollega klappade mig på axeln och sa ”Äh, låt gubben få som han vill.” Så vi satt ner några minuter med honom och tog för oss av räkmackorna. Vi småpratade lite medan vi åt och när vi var klara sa han ”Nu när jag har fått hjälpa er så kan ni få hjälpa mig.” Då började vi med toalettbestyr, förflyttningar, och sängbäddande.
Om den här historien kan man tänka mycket. Till exempel att det är oetiskt att äta räkmackor mitt i arbetspasset. Hur skulle man hinna göra det hos alla kunder? Men den här berättelsen handlar egentligen inte om det. Den här berättelsen handlar om att jag genom att äta den där räkmackan lärde mig något viktigt. Jag lärde mig hur jag kunde hjälpa en gammal gubbe på hans egna villkor. Det sägs att för att kunna hjälpa en människa måste man först se var hon befinner sig. Att bli hjälpt och samtidigt få känna att man får ha sin heder i behåll är viktigt för många människors självkänsla. Det är något jag bär med mig mycket tydligt utifrån min erfarenhet från hemtjänsten.
Genom min utbildning på socionomprogrammet har jag kommit att förstå vikten av det på ett ännu djupare plan än tidigare. Vikten av att vara medveten om den ojämna maktbalansen men också andra saker. Devisen att ”för att kunna hjälpa en människa måste man först se var hon befinner sig” har jag lärt mig är sann. Som biståndshandläggare frågar jag mig ”vad är behovet” och jag har även till uppgift att värna om den enskildes rättigheter när de ansöker om stöd. Men vad som är det verkliga behovet hos någon glöms ofta bort att nystas fram. Arbetsuppgifterna pockar på och man hinner inte gräva djupare i alla enskilda fall när så många andra också ska hinnas med. Den etiska reflektionen hamnar alltså lätt i en pärm med etiketten ”viktigt” på. Den står i en hylla och samlar damm allt eftersom tiden går. Men det måste inte vara så!
Jag har många gånger undrat om det är rimligt att vi läst så mycket sociologisk teori om makt och etik i socionomprogrammet men haft så lite undervisning om konkreta arbetsmetoder. Sen praktiken i våras har jag haft förmånen att få jobba i socialtjänsten parallellt med studierna. Sen dess tycker jag att jag börjat få nytta av min utbildning. Till exempel kunskaper om vilken roll osynlig makt spelar. Vi var nog för övrigt många som förälskade oss i Johan Vaara som undervisade oss i samtalsmetodik. Det är väl i och för sig nåt jag önskar mer av. Inte av Vaara, men av det han sa. När jag möter hjälpsökande människor i mitt arbete minns jag, från undervisningen, att hur jag säger saker ibland är viktigare än vad jag säger. Jag har alltså börjat upptäcka vinsterna nu. Vinsterna med att ha fått med mig aldrig så tråkiga kunskaper om sociologi, geriatrik och juridik. Vinsterna med att ha fått läsa klassiker som Giddens, Antonovsky och till och med snustorra tentaboken Förvaltningsprocessrättens grunder.
Låt oss att återgå till det där köket hos Rolf i hemtjänsten. Vad tycker jag idag efter tre och ett halvt års utbildning? Var det rätt att äta den där räkmackan? Är det etiskt försvarbart med hänvisning till gällande regelverk, arbetstidsförordningar och respekten för den enskildes integritet? Utifrån de kunskaper och erfarenheter jag har idag måste jag nog svara – låt oss träffas och prata om saken. Sen kan jag i lugn och ro utreda behoven. Väntetiden är för närvarande på några veckor eller upp till tre månader. Blir det avslag är man välkommen att överklaga i enlighet med bifogad besvärshänvisning!
Nej, då. Det är trots allt människor det handlar om. Människor vars vardag vi fått förtroendet att gästspela i. Rolf var bara ett namn på vår turlista men för honom var vårt besök kanske den viktigaste händelsen på hela dagen. Kanske stod hemtjänsten för den enda dagliga kontakten? Hur som helst, den där kvällen var det värt både den extra tiden och omsorgen att gå med på Rolfs villkor. Min starkaste erfarenhet av en räkmacka fick jag i Rolfs kök.
Socionomyrket är en ständig balansgång mellan klientens behov å ena sidan – på andra sidan fyrkantiga lagar och regler. Precis som när man går på lina är det viktigaste att behålla fokus. Vi som går ut idag har tagit oss an uppgiften och utmaningen att bemästra den balansgången. Lås oss behålla fokus på klientens rätt till ett värdigt liv!
Tack!
En liten paus 